maj 10th, 2012 Hjälp
Jag har grubblat ett tag nu på att eventuellt utnyttja sociala medier för att ställa följande fråga. Efter ej så noga övervägande men med känslan att ”vad har jag att förlora” så skriver jag detta inlägg. Finns det 1% chans att följande inlägg ger resultat hoppas jag att det är värt det.
Om jag har en 36 års-kris eller bara behöver en ctr, alt, del av hjärnan vet jag ej, men jag tror att det är dax att ta ett steg åt sidan och se vad som gömmer sig bakom den andra tuvan.
Att må bra och ha det skoj är något som ska prägla livet såväl privat som i arbetet. För att få en fungerande symbios i detta krävs att ha möjlighet att göra roliga saker på ledig tid, samt trivas på jobbet. Att jobba på ett sätt så att möjlighet finns till värdefull ledighet är a och o för att kunna få in roligheter på ledig tid.
Jag känner att jag behöver mer tid till roligheter och kvalitetstid med mina vänner och jag är trött på att jobba på ett sätt som bara gynnar arbetet och skiter i mig som faktiskt utför arbetsuppgifterna. Att sen ha känslan av att ej vara uppskattad tar knäcken på mig. Så jag frågar nu er mina fantastiska vänner om eventuell hjälp till att få bukt med ovanstående.
Jag tänker inte ösa superlativ över mig själv eller förklara vilken typ av person jag är utan vet att ni har en mycket mer verklighetsbaserad bild av hur andra ser på mig än att jag ska dikta ihop någon säljande text. Om det är så att DU vet någon som skulle ha glädje av mig som anställd hör gärna av dig till mig. Jag är öppen för förslag!
Om ett halvår när någon utbrister artighetsfrasen ”hur ä lägä” vill jag kunna vara ärlig.
/Mattias
Jag tror jag kommit på en bra grej! En grej som eventuellt kan ta mig upp ur det här jävla hålet jag just nu irrar runt i. Jag är så jävla trött på att vara sur. Det innebär i och för sig att jag behöver ett gäng tusenlappar, så om det är någon som skulle betala ett pris för att få se mig glad är jag mottaglig för bidrag! Mer om detta sen kanske.
Idag har jag simmat en halv Vansbro vilket jag är förhållandevis nöjd med. Jag gillar inte riktig att simma utan ser det mer som ett nödvändigt ont för att slippa drunkna när jag ska ge mig i kast med en hel Vansbro i juli. Jag har aldrig sett simning som något sensationellt när det gäller träning. Kanske för att jag är så jävla dålig på det, men det är orelevant i nuläget. För nu ska jag bara sikta på att ta mig igenom dessa tre jävla kilometerna i Dalälven.
Jag har köpt mig en smoothiemaskin. Eller en stavmixer som det heter men jag kommer bara att göra smoothies så därför har jag valt att kalla den för en smoothiemaskin. Jag är lite rädd att detta kommer att urarta. Jag kan ju som jag nämnt tidigare aldrig göra något med måtta så det här lär ju sluta som för Johan Rheborgs karaktär Kaminmannen. Jag har en känsla av att det kan komma att hamna både det ena och det andra under dessa snabbroterande knivar. Jag har redan hunnit tänka hur det skulle smaka med en bacon och ägg-smoothie. Det är nog tur att jag inte har en bättre hälft i nuläget för då skulle hon med största sannolikhet pysa iväg lite diskret och ej återvända hem till smoothiemannen.
Nu har jag två gånger i rad fått lov att visa leg på systembolaget, jag väljer att se det som att jag måste se ung ut. Nyss fyllda 36 men ser ut som 19. Jag smakar lite på den och blir lite sugen på hemmafest. Är det nån som har FF ikväl? Jag har folköl, hembränt och en sjuhelvetes blandskiva!
/Den simmande 19-åriga smoothiemannen.
april 13th, 2012 Tomt
Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg, men jag struntar i det.
/M
(Jag vill varna för följande text. Bör absolut inte läsas om du inte förstår min självironi och tror allt som skrivs skildrar mitt riktiga känslotillstånd. Nej, jag mår inte dåligt!)
Lyckligaste dagen på året! Tänk när man var liten och längtade i flera månader på att bli äldre och framförallt vilka förväntningar man hade på själva födelsedagen. Det har liksom släppt en aning om man säger så.
Med det sagt vill jag ta tillfället i akt att beskriva denna ”årets roligaste dag” med följande ord: PISSDAG!
Allt tar sin början igår kväll ca 21.00. En kollega ringer in sig sjuk på jobbet och idag (min födelsedag) skulle jag egentligen vara ledig. Det har varit en turbulent höst på jobbet för herr Hedeby. Jag orkar inte gå in på hur, när, varför, osv utan man kan sammanfatta det med att jag ska ”skärpa mig”. Det är en aning svårt när jag i det här fallet inte riktigt håller med om det bakomliggande orsakerna till att jag ska ”skärpa mig”, men jag biter i det sura äpplet och gör mitt bästa. Senaste månaderna har varit riktigt gemytliga och jag har blivit en ”bättre” kollega. Jag om nån ser däremot inte världen som rosa moln och endast kärlek mellan alla typer av människor utan är helt på det klara med att alla inte går ihop. Nu gör jag inte det med en kollega och har inga större svårigheter med att låta livet samt jobbet rulla vidare utan större krusiduller. Nu uppstod det lite oenigheter och vederbörande anser att det är nödvändigt att koppla in chefen. Det berättar denne ca 2 sekunder innan jag ska stämpla ut för att få gå hem och fira min födelsedag. Jag är trött som fan efter ca 4 timmars sömn, hektisk dag och jag har precis lyckats släppa vårt samtal som slutade igår kväll 22.53 med sura miner och nu brakar helvetet lös igen. Jag kan ju inte påverka dennes beslut utan får väl finna mig i fakta och inverterat ser jag mycket fram emot kommande dagar.
På väg till bussen för att åka hem möter jag en mamma med tillhörande unge. Jämte mig lägger ungen av en spark på mitt ben och flinar med hela munnen full av kexchoklad. Jag kan inte finna mig i detta utan förklarar för modern som inte såg var dennes kära son just har gjort och avslutar det hela med att säga till honan att hålla reda på ungjävun!
I brevlådan ligger deklarationen som bjuder mig denna högtidsdag med den fantastiska nyheten att jag ska betala restskatt på ca 7 jävla tusen! Kul!
Kvalitetstiden i hemmets lugna vrå ägnar jag åt städning av lägenheten lyssnandes på Slipknots skiva All hope is gone och kan inte annat än små le lite.
Menyn i afton bestod av en skål gröt med kanel. Jag lyxade till det med att skiva ner en halvrutten banan jag hittade i kylen samt extra mycket mjölk så det mer blir som ett glas mjölk med lite klumpar i som ätes med sked ur djup tallrik, ja ni fattar. Tack Skatteverket!
Jag fick ivf ett fint kort av mina kära föräldrar:
Nu ska jag raka mig och sen sova. Det är ju en dag imorgon oxå!
Grattis Mattias! Hoppas du har haft en trevlig födelsedag!
Kram /Djävulen
Nä jag tänker inte rya om nån jävla bakfylla eller nått annat osunt utan tvärt om ägna detta inlägg ämnet träning. Jo jag tränar ibland. Eller en hel del i nuläget faktiskt. Tanken att skriva en träningsblogg har slagit mig men jag tror jag hoppar det och låter proffsen ta hand om det. Jag gillar ju trotts allt öl lite för mycket för att vara en förebild när det gäller att ta hand om sin kropp. Jag tar ju iof hand om mig bra mycket mer än vissa, men att stoppa in mig i facket renlevnadsmänniska/träningsnarkoman tänker jag inte göra.
Igår sprang jag milen ute på 48 min och idag gjorde jag en 5:a på 100 i bänk på gymet.
Det går bra nu!
Jag är nu anmäld till Vasaloppet 2013!
Det känns bra på nått sätt. Jag har ingen koll på min förmåga att stava mig fram på snö men naiv som jag är tror jag inte att det ska bli några svårigheter. Däremot oroar jag mig för hur det ska gå med vallningen, vilka kläder ska man ha och framför allt hur fan tar jag mig hem från Mora?! Jag hoppas att ivf mamma och pappa vill se mig krypa över mållinjen så jag kan säkert få lift med dom till Övertänger för en go kopp sprit och lite käk.
Nu är det bara anmälan till Vätternrundan kvar och sen finns det ingen återvändo! Det skulle vara roligt om någon mer av mina kompisar skulle vilja vara med på den här galna resan men jag förstår till fullo om ingen nappar, det kanske bara är jag som är så pass skadad.
/Gustav
Jag läste för ett tag sen en blogg jag följer. Författaren beskrev hur hans tjej hade ett sexuellt laddat ord och de problem som uppstod i vardagslivet när hon var tvungen att använda det. Han beskrev hennes frustration när hon inte visste namnet på såsen. Ja det var sås som var hennes laddade ord. Hon ville gärna säga hela namnet och inte bara såsen, ja ni fattar vad jag menar.
Jag har kommit på att mitt laddade ord är svälja. I morse när jag drack kaffe kom jag på att jag helt enkelt gillar att svälja. Jag satt och filosiferade runt att när jag dricker öl och kaffe, drycker som har en viss påverkan på kroppen så vill jag bara ha mer och mer. Jag nöjer mig liksom inte med bara en kopp kaffe utan dricker tills jag svettas och känner mig nästan drogad. Detsamma gäller när jag dricker öl. Jag kan liksom inte sluta dricka! Det är inte för att jag händelsevis måste bli aprak eller stilla ett sug utan mer att jag gillar att svälja. Resultatet kan då bli aningen okontrollerat när det gäller alkohol, på både gott och ont.
Nu gillar jag ju att vara berusad och jag ser det lite som ett stadie där jag får lite egentid. Nu har det i vissa fall resulterat i att jag har gått miste om andra saker jag är intresserad av men även gett mig en viss fördel i situationer jag annars är rätt osäker i.
Jag ser mig inte på något sätt som alkoholiserad eller torsk på berusningseffekten utan gillar helt enkelt att hela tiden ha något att dricka och framförallt svälja. Min kropp har sedan länge gjort klart för mig att preparat som påverkar hjärnan är inget den tycker om utan påminner mig ständigt vad jag har gjort för bus när jag slår upp ögonen dagen efter, eller efter förton koppar kaffe. Sen kombinationen av att jag antingen ger allt eller inget har även den en viss påverkan på hur jag känner mig!
Nu är det fredag och jag tror bestämt att jag hörde ett skål!
februari 6th, 2012 80-talet
Av någon anledning har jag sen några dagar tillbaka ägnat 80-talet en tanke som känns både nostalgisk och lite vemodig. Vemodig för att jag aldrig kommer att få uppleva det igen och tids nog så bestämmer sig väl han Alzheimers att jag inte ens ska få minnas nå längre. Nostalgisk för att det var en härlig tid som jag är glad att ha fått uppleva.
Det hela började med att jag såg hårdrockens historia på SVT som varmt kan rekommenderas om man är det minsta intresserad av musik och hårdrocken i synnerhet. Det handlade om pudelrocken och hur det begav sig på Sunset Strip i LA på tidigt 80-tal. Satan i gatan! Där skulle man ha vart med!
Sen såg jag dokumentären om tidningen Okej. Mycket underhållande.
Så nu sitter jag och lyssnar på 80-tals klassiker och drömmer mig tillbaka. Ja en del 90-talare smyger sig också in i nostalgitrippen men det känns oundvikligt om man vill ta del av hela den härliga kakan.
Jag märker att de starkaste minnena är om man säger; romantiska. Eller romantiska är väl att ta i med tanke på att den del av romantik man ägnade sig åt på den tiden var att vara kär i någon och på sin höjd fick dansa tryckare på diskot, med lätt V-formad kroppshållning för att inte råka visa vad han där nere har för sig. Hade man tur så kunde man kanske få pussa på någon tjej när man lekte ryska posten men oftast slutade det med att man bara fick en kram. För de snygga tjejerna valde ju aldrig puss eller kyss och när det var ens egen tur att välja vågade man ju inte ta puss eller kyss, för man kunde ju råka ut för ruggugglan som smugit sig in och ville vara med och leka. Så det blev allt som oftast att man fick gå hem med en kram av den halvsnygga medelmåttiga tjejen i bagaget, och hoppas att på nästa ”hemmafest” händer det.
Det känns som en totalt okomplicerad tid och framtiden låg för ens fötter. Allt var möjligt! Nu sitter jag här och lyssnar på Allt som jag känner med Tommy Nilsson och Tone Norum och minns. 25 år senare fortfarande lite småkär i någon man heller inte får chans på men med den skillnaden att inte ens dansa tryckare står på menyn. Jag skulle gärna dansa lite, men med skillnaden att gärna visa vad han där nere har för intentioner. Jag skulle även lätt välja kyss! Vafan, det är ju värt att chansa!
Ca aa aarrie, Ca aa aarrie ååååååhooo thingst they change…
december 31st, 2011 2011
Hur går det? Jo tack! Fort som fan!
Jag har inte så mycket att klaga på angående 2011 egentligen, förutom en händelse jag skulle vilja ge en rejäl känga! Men nu ska jag skriva i positiv anda så vi hoppar den incidenten och all annan skit!
Jag skulle vilja hylla det gångna året som har varit till belåtenhet i flera aspekter. Jag har totalrenoverat min lägenhet, jag har varit full på Åland, jag har blivit tjock, jag har köpt en skitfrän motorcykel, jag har tränat och blivit smal igen, jag har gaddat snoppen, jag har varit i San Francisco och upplevt Metallica som firade 30-årsjubileum som band i dagarna fyra, jag har satt personligt officiellt rekord på milen med 47,28, jag har blivit vän med Ron McGovney på Facebook, jag har vunnit 10.000 kr i postkodlotteriet, jag har kört bil över Golden Gate-bron, jag har lyckats fly från Alcatraz (eller det har jag ju inte, utan jag har varit där som turist och tog sista båten för dagen därifrån) och sist men inte minst har jag varit med i direktsänd TV som expertkommentator (läs nördigt fan).
Jag har bränt en helvetes massa pengar ser det ut som. Jag vill inte räkna ut hur mycket, men jag har i varje fall tjänat in en liten del när jag bestämde mig för att gå ner i vikt för då jäklar va jag billig i drift!
Den ekonomiska planen för 201 ser ut som följer: Jobba för att tjäna pengar så jag kan betala tillbaka skulder sen skuldsätta mig mer och fortsätta jobba.
Den fysiska planen för 2012 ser ut enlgt följande: Vansbrosimmet 8:e juli (måste lära mig simma) sen Lidingöloppet 29:e september.
Den livsnjutande planen för 2012 ser ut som följer: Åka motorcykel, dricka öl, bada och förhoppningsvis få ligga lite.
Planerade konserter för 2012 är följande: In Flames i Gävle och Örebro, Metallica i Danmark och Norge, förhoppningsvis Pearl Jam i Globen, Chainwreck på Sweden Rock (om dom går vidare i bandtävlingen på Sweden Rocks hemsida och att jag får åka med som roadie eller ölhållare), sen hoppas jag på Melissa Horn på Grönan eller Lulu på Cirkus.
Nu vänder vi blad och siktar på att bräcka 2011!
2012; chocka mig!
Gott nytt år!
San Fraan Ciiiisco!
Japp nu är jag äntligen här! Det har varit lite av en dröm ett tag nu att få se staden där allt började. Eller det började väl teoretiskt sett i Danmark eller LA, men mest började det i SF. Lars U å boysen bodde här, spelade, söp och låg med tjejer. De var det nya hypade bandet i Bay Area. Thrashen var född.
Nu exakt 30 år senare ska jag få vara med att uppleva ”The shit” om man är ett fan av Metallica, och det är jag faktiskt! Grabbarna har bestämt att lira 4 dagar på Fillmore Theatre för att fira sin 30-åriga födelsedag. Inbjudna är de fans som hade tur att vinna i lotteriet de hade för att sen få möjlighet att köpa biljetter. Jag vann inte men har med hjälp av fantastiska människor fått möjligheten att medverka vid detta historiska spektakel. Jag tänker inte hålla på å lägga upp en tacklista men vill med största tacket i världen tacka Sara som valde att ge mig sin plus 1 biljett trotts att hon aldrig träffat mig. Det sorgliga i kråksången är att hon inte kunde följa med för hennes far råkade ut för en olycka så naturligtvis stannade hon hemma hos pappsen i stället för att åka, vilket är helt förståeligt men jävligt trist för henne! Efter mycket möda och stort besvär så lyckades vi få MetClub att skriva över biljetterna på mig så jag ändå kan gå. För att ev få möjligt att medverka vid även de två sista spelningarna har en Metallica-kompis förklarat att jag ev kan få följa med som hans plus 1 beroende på hur mycket vi kramas. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för jag har lovat att göra allt jag kan för att få gå…
Idag har vi shoppat. Eller vi och vi; Asta har shoppat! Shoppat med det stora kreditkortet. Jag vet inte slutsumman som det stackars kortet blev av med, men en transaktion på närmare 1000$ för ett par skor så vill jag inte ens tänka på totalen. Men det var ju räntefritt i sex månader så då är det ju lugnt…
Själv gick jag in och tittade på en klocka jag skulle vilja ha. Ett köp blev det ej, och tur var väl det för då hade inte sex månader räntefritt varit nog. Men jag blev totalförälskad och det kommer nog att bli det dyraste giftemål jag kommer att vara med om. Jag blir nog tvungen att låta pengarna rulla tids nog. SATAN va snygg den var! Ett urverk med inte mindre än 72 timmars gångreserv!
Imorrn har vi bestämt att börja köa mycket tidigt för att kunna raila. (stå som boskap och se galna och skrika halsen ur oss längst fram) Sist jag var längst fram var 1999 i Globen så det kanske är dax igen, det är ju trots allt mitt 50-spelningars jubileum.
Metal upp your ass!
