Nu släcker jag den här jävla dagen! Jag kommer säkert att kunna titta tillbaka på den och skratta men nu känns det helt tomt. Det va en otroligt jobbigt ögonblick när uppkörar-nissen sa ordet ”inte godkänd”. Men jag körde som en kratta så jag håller fullständigt med honom.
Så nu blickar jag framåt till nästa test och hoppas jag kan köra på det sättet som jag vet att jag kan, och som krävs för att få köra själv. Pissdag!
”klick”
Nej jag har inte slutat skriva. Det är bara det att jag inte känner för det för tillfället. Men ni kan vara lugna; det är mycket jag stör mig på och det är mycket som cirkulerar runt i min stackars hjärna. Det är mycket jag är är arg på, förundras över och bekymras över, så det är precis som vanligt fast annorlunda.
Lite drygt två veckor har gått sen jag skrev sist och det ber jag om ursäkt för. Men jag har goda skäl till dröjsmålet av inlägg.
Förra veckan ägnades åt MC-körning för hela slanten och helgen innehöll onormalt stora mängder alkohol som fick till följd att den gångna veckan har gått ut på att överleva. Kombinationen av att komma tillbaka till jobbet efter en veckas semester med att må som en överkörd gädda med dödsångest har lett till att all, å då menar jag ALL energi har gått åt till att få dagarna att gå och inte ge upp! Begreppet ”Efter regn kommer solsken” som Roland har gjort oss medvetna om stämmer i allra högsta grad. Igår torsdag någon gång runt lunch slutade det regna i min värd och solen tittade sakta fram.
Idag har jag kört riskutbildning två för motorcykel ute på Gillingebanan och det gick mycket bra och var otroligt lärorikt, och framförallt skitskoj! Nu är jag mer peppad än någonsin till att ta lappen och få köra ”skräpet” (som lärarna på Gillinge kallade hojjen) själv utan övningskörningsvästen.
Då jävlar ska det köras runt och vara tuff. Måste bara komma på ett bra namn till vårat MC-gäng. Fyndiga namn mottages gärna och kan ev leda till ett medlemskap i gänget när lappen tas av vederbörande.
Skepp och hoj!
Så! Då var jag äntligen igång och all planering/tänkande har realiserats.
Idag har jag haft min första och andra körlektion för MC någonsin. Eller för första gången någonsin kört MC. Moped har jag ju kört men det var 18 år sedan och moped är ju inte motorcykel…
Lite smått nevös men mest spänd på att sätta tänderna i att köra båge klev jag in på körskolan idag ovetandes om hur det här skulle gå. Jag fick frågan om jag kört motorcykel förut och svaret blev ett mycket bestämt nej. Har du kört moped? Jag svarade ja och kände att jag ville lägga till att det va ju ett tag sen men körläraren han före att kontra med: ok, bra!
Jag fick byta om och sen va det dax. Äntligen är jag på G tänkte jag där jag följde efter körläraren lika spänd som ett litet barn som för första gången skulle lära sig cykla. Ute på gatan står det två svarta körskolemotorcyklar och han förklarar lite snabbt reglagen: tutan, lyset, blinkers, gasen, bromsen, stödet och säger sen: -”Ok då kan du ta den där cykeln och följa efter mig så åker vi till ett annat ställe.”
Följa efter? Ska jag köra? Tänkte jag. Jag har kört moppe för 18! år sedan och inte mitt inne i staden men jag höll käften och tänkte att ok då, det är ju på ditt ansvar och hoppade upp på hojjen och lite lätt skärrad tog rygg på körläraren.
Det hela gick bra och jag är rätt nöjd över mig själv att ha klarat av dagens utmaning trotts de smått bristfälliga förberedelserna för att köra MC i stadstrafik, eller köra MC över huvud taget.
Imorrn ska jag öva på att bromsa.
Asså jag har mycket lite emot det stora landet i väst men ibland tvivlar jag på att dessa människor bör existera. Eller kanske inte att de borde raderas från kartan men ivf börja engagera sig i sin egna existens som en ”intelligent” varelse. Det är allt för ofta som jag undrar hur denna relativt harmlösa nationalitet orkar med att ut och resa. Med deras sätt att förhålla sig till människor i sin omgivning, lokalsinne samt svårigheten till att ta egna initiativ får mig att tvivla på att dom någonsin har varit utanför deras egna tomtgräns, och om dom nu borde ha stannat hemma istället för att hoppa på planet ut i vida världen. Dom kan ju fan inte ta sig en endaste meter i näsans riktning utan att be om vägbeskrivning. Inte heller använda ett uns av sunt förnuft innan det ska bes om hjälp.
Dom tror verkligen att dom är ensamma även när det är ett hundratal till i deras absoluta närhet som vill och ber om exakt samma sak. Egoister? Saknad av split vision? Helt dumma i huvudet?
Visst sägs det att allt kan köpas för pengar men det tänker jag inte ta upp nu, och jag tackar dom för deras givmildhet. Men nog anser jag att dessa rika Jänkare borde omvärdera pengarnas värde kontra hur de framställer sig själva och satsa lite på bilden av sig själv. Eller det kanske bara är jag som gärna ses som killen med lite koll istället för att folk ska tänka -”där kommer det där rika puckot som har pengar istället för hjärna. Hjälp han med nått så får du en slant”
Nä era rika pensionärer och fiskmåsar, testa att göra som det står att ni ska göra och testa att ta er till punkt B med hjälp av en karta. Jag säger inte att ni kommer att lyckats men då kan ni ivf känna på hur det är att försöka!
Det är söndag idag och jag vet vad det innebär på jobbet en sån här idag-dag. ALLA vill lämna bagage för att krama ur det sista av sin kvalitetsweekend i huvudstaden, och inte minst när vädret är så jävla fint. Nu hör det till mitt jobb att se till att dom får det och hålla mungiporna i upprätt läge och låtsas vara glad av att få hjälpa till.
Mitt i det här helvetet ska jag köra upp en gästs bil och kommer ut ur garaget och ska köra fram till gästerna (2). En bit fram kommer en taxi (3) för att hämta upp sina gäster längre fram utanför entrén. Jag ska ju köra fram till mina gäster som står och väntar och flyttar således inte på mig varpå taxin blinkar med hel-ljuset. Jag blinkar tillbaka och han kör hastigt fram ännu närmare mig och jag går då ur bilen (1). Jag frågar va han håller på med varpå han kontrar som en jävla härmapa. Han påpekar att han kör till höger och menar på att jag ska då göra desamma för det är så trafikreglerna är. Jag förklarar att jag ska köra fram till mina gäster (2) varpå han säger att jag inte får köra så. Jag förklarar för han att det får jag visst och att det här är en privat väg. Han håller benhårt på sina trafikregler och säger spydigt ”å du ska jobba på Hilton”!? Jag svarar ”å du ska jobba på Taxi Stockholm”!? Jag tänkte även avluta med ”men inte så länge till” men jag höll mig. Vid det här tillfället är jag så arg att jag får andnöd och känner hur hjärtat ber mig sluta för att inte lägga av, det sticker i fingertopparna av adrenalin och jag måste bita mig i tungan för att inte säga nått som kan innebära att jag får skaka galler ett tag framöver. Jag skriver upp hans reg nr och går in och ber min chef att ringa till taxibolaget och göra en reklamation, för så får inte en taxichaufför från TS bete sig.
En stund senare ringer mongot till receptionen och jag råkar vara den som svarar. Han ber mig att få prata med personalansvarige om mig. Jag frågar vad det gäller för det handlar ju om mig men stupidot vill inte ge mig den infon. Han säger att det är lika bra att han får prata med henne för annars kommer han förbi… Jag frågar om jag kan ta hans nummer så hon kan ringa upp när hon är ledig men han hävdar bestämt att han ringer igen…
Det gick bra tillslut men FAN va matt jag blir! Hade jag fått en tidigare överdos av gamma hade jag blitt grön och örfilat tjockisen ut till Södermalmstorg och lekt kast med liten Volvokombi.
Folk!
I morse hade jag en nära döden upplevelse.
Igår var jag med min bror och tillhörande flickvän på Hard Rock Cafe och åt en middag i sann amerikansk anda. Imorste kliver jag upp i som vanligt trött och förvirrad. Väl på bussen utan någon som helst förvarning vänder sig min mage 180 grader och panik är ett rätt svagt ord för att beskriva min känsla. Jag måste bajsa! Jag har ca 8 minuter kvar ner till Rådmansgatan sen ytterligare 15 min innan jag befinner mig på jobbet, men jag förstår att det här måste lösas långt innan dess. Funderingar på att kliva av i Norrtull flyger förbi i mitt huvud, men att sitta bredvid motorvägen och göra nummer två i soluppgången är ingen lockande tanke så jag hoppas på att klara resan ner till Stadsbiblioteket. Svetten rinner och jag kan inte tänka på någonting annat än att jag inte får bajsa på mig.
Min räddning blir Mc Donalds där jag smyger in ytterst liten och skamsen lätt stressad och frågar i farten om jag får låna toaletten. Jag hade inte brytt mig om ett nej, men väluppfostrad som jag är frågar jag ändå.
Känslan efteråt suddar ut alla problem som turas om att ge mig hvudbry. Ingenting i värden är jobbigt, ingenting kan få mig på dåligt humör. Jag ska se varje sekund som jag har framför mig som en gåva. Från och med nu ska jag älska alla i min omgivning och aldrig gnälla igen.
Nu är det kväll och tankarna har börjat återgå till det normala och känslan jag hade 05.57 imorse börjar sakta suddas ut.
Är det nån som ska med till Hard Rock imorrn?
Jag gillar inte solen!
Alltså jag har inget emot att den skiner och värmer upp luften å alla andra positiva saker med den jäveln utan jag gillar inte att befinna mig i direkt solljus. Särskilt inte när det samtidigt är så jävla varmt och vindstilla så känslan av panik smyger sig på. Jag har absolut inga problem med att vara ute och njuta av det fina vädret, men det är det där med gassande sol. Missförstå mig inte för jag älskar sommaren men jag föredrar att husera i skuggan, gärna med en god glass eller en öl. Eller på stranden med möjlighet att ta ett dopp då och då!
Sen är ju en aspekt i mitt hat till direkt solljus att om jag nu solar mig kan jag göra det i ungefär 15 min sen ser jag ut som en tjock Rosa pantern-figur och det är lika sexigt som skönt. Jag kommer inte att få uppleva brun och fräsch i det här livet, så är det! Men jag misströstar inte.
Jag hör till kategorin som sitter med tröjan på och tittar snett på stekarna som har förberett sommarsäsongen med förträning i solariet å låtit nån hipp skönhetssalong bleka brösthåret och som inte har druckit en öl på fyra månader för att hålla behålla shapen efter alla situps. Jävla låtsas-livsnjutare!
Nej nu ska jag gå ut och ”sola”.
Skål!
Nu har jag nått botten! Noll besökare på bloggen, NOLL!
Det kanske är dax att begrava min lilla plats i cyber space. Ett av de största problemen just nu när det gäller saker jag behagar att skriva om är att jag känner mig relativt harmonisk. Vilket således leder till att jag inte har nått kul att berätta.
Men nej, jag tänker fortsätta plåga om inte annat mig själv med denna blogg tills jag blir hotad med slott och koja till att lägga ner. Jag kanske helt enkelt får tänka om och börja skriva om hur fantastiskt underbart allting är.
Solen skiner och det är högsommar ute och midsommar närmar sig med Christian Olsson-steg. Själv ska jag jobba hela midsommar. Fan va skönt att slippa alla jävla mygg och dagen efter ångesten. Snaps är egentligen inte så gott och dansa smågrodorna är bara löjligt! -:-
Någon gång på tidigt 80-tal har min kreativa storebror snickrat ihop denna oförglömliga musikdänga. Jag vill inte ösa massa meningslösa ord över den, utan låter det underbara musikstycket tala för sig självt!
Blunda å njut!
